‘Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten, utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål.’ Att leva ett liv, inte vinna ett krig, Anna Kåver
Har hittat en fantastisk liten bok på biblioteket, om acceptans. Den talar om vikten av en medveten närvaro och att tillåta känslor att finnas, hur de än ser ut. Och om hur man, om man släpper kampen och bara tillåter allt att vara som det är, kan förändra upplevelsen av stunden. I att ‘bara vara’ föds en accepterande inställning. Det betyder också att man bör försöka acceptera, att man kanske inte kan acceptera det man vill, just för tillfället. En ödmjukhet inför sig själv och sitt eget varande.
Kanske det låter som en självklarhet för många, men alla har vi förmodligen både medvetna och omedvetna strategier för att undvika smärta. Som till exempel genom att försöka ‘stänga av’, kontrollera vår omgivning eller genom diverse flyktbeteenden. Men faktum är att undvikande av känslor skapar ännu mer lidande. Smärta är inte en psykisk sjukdom, utan en känsla lika normal som vilken annan känsla som helst. Problemet, som jag ser det, är att smärtan är något obehagligt och skrämmande för många av oss. Och vi tänker oss, att om vi eliminerar den så är vi både friska och lyckliga. Varför är vi så rädda för att, både hantera egen smärta och att se andra människor göra det? En energi som ska passera genom och ut ur kroppen. Jag vet inte, det bara är så. Kanske vi lärt oss att sorg är något farligt, något som stökar till det i vardagen och vi inte har tid med. Men jag känner trygghet i att veta, att en bearbetad sorg alltid ger utrymme för glädje, transformation och utveckling. För mig betyder bearbetning friheten att känna. Det önskar jag för mig själv och alla andra. Och jag ser fram emot att plöja vidare i boken!
kosmosdockan 